Min mentorsfilosofi - ett reflektionsdokument
HT14-11ME00, Mentorsutbildning med IKT inriktning 7,5 Hp Högskola i Borås
Vad är en bra mentor? Hur vill jag vara som mentor?
Detta är två frågor som jag har haft i huvudet under denna termin. Eftersom jag är utbildad lärare och arbetat som lärare i många år så är det inga nya frågeställningar, men de har fått nytt liv de senaste månaderna när jag läst en hel del intressant litteratur kring ämnet, lyssnat till intressanta föreläsningar och haft spännande samtal och diskussioner i basgruppen.
Jag tror aldrig att man blir färdig som mentor, lika lite som man blir färdig som pedagog. Det är yrken som ständigt utvecklas och där man ständigt måste vara medveten om nya möjligheter. Som mentor får jag ständigt nya utmaningar och det kräver att jag själv hänger med och själv vet vad jag har mig själv.
Enguist skriver i sin bok Om konsten att samtala, s.207
“Utan personlig kontakt eller förtroende kan ingen åstadkomma annat än marginella resultat, oavsett teoretisk inriktning.”
Att vara mentor handlar om stor professionalism men också om känsla. Det är viktigt med kunskap om olika metoder inom samtalskonsten och om olika teorier och forskningsresultat. Jag som mentor måste veta vad jag håller på med och vad syftet med mitt arbete är. Jag måste känna mig trygg i min roll och ha kunskap om hur jag kan leda samtalet framåt för att adepten ska utvecklas och nå sina mål. När det uppstår konflikter eller obehagliga situationer behöver jag ha redskap för att hantera dessa situationer på ett professionellt och säkert sätt.
Men samtidigt tror jag att mentorskapet är väldigt mycket en känsla för medmänniskor. Enquist skriver att han skiljer på konster och känsla. (s.209) Det är bra att kunna en massa bra knep och metoder men jag som samtalsledare måste också ha känsla för samtalet och våga lita på min inre trygghet.
 |
| Anders Enquist; Om konsten att samtala, s.210 |
En adept tror jag ganska snart känner om en samtalsledare är professionell, men jag tror att de ännu snabbare känner om mentorn har “känsla” i samtalet. Om mentorn är närvarande och faktiskt är intresserad av adepten. Detta är svårt att dölja med professionalism.
Samtidigt är Samtalstrappan som presenteras i Hägg och Kouppas bok “Professionell vägledning” mycket intressant.
 |
| Samtalstrappan
Där har jag funderat en del kring skillnaderna mellan att vara privat och personlig. Adepten ska alltid vara i fokus - inte jag. Jag tror inte på att jag som mentor ska börja berätta en massa egna erfarenheter om liknande upplevelser. Det är att vara privat. Men om jag är riktigt professionell så kan jag vara personlig på ett sätt som kan göra adepten trygg i samtalet. Jag kan vara ärlig men inte lämna ut privata detaljer i mitt liv. Det är här den stora utmaningen kommer: jag är här för att lyssna.
|
En av de stora uppgifterna som jag har som mentor är att få adepten att tala. Sätta ord på det som är problem. Jag ska lyssna, bekräfta, kanske spegla, återge vad som sagt och sedan lotsa adepten fram till att själv våga sätta ett mål som är både rimligt och mätbart. Jag ska leda men adepten ska uppfatta det som att hen själv kommer fram till sitt mål.
Att adpeten själv får sätt ord på sina tankar är mentalt viktigt.
Hägg och Kouppa beskriver vad det innebär att lyssna i sin bok Professionell vägledning - med samtal som redskap s.58
“Att lyssna innebär att
-höra vad den andre säger
-försöka förstå det den andre säger och kunna sätt in det i rätt sammanhang
-få den jag lyssnar till att uppfatta att jag hört och försökt förstå.”
Det låter ganska enkelt men kräver många timmars samtalsträning.
En annan stor utmaning som mentor är att hantera adeptens reaktioner. T.ex. när man samtalar med elever. Alla elever reagerar på olika sätt och man måste som pedagog lära sig att tolka dessa uttryck. Normell ger exempel på s. 32 i sin bok Pedagogens inre rum:
- Attack mot andra, Undvika överlägsenhet (förtryck)
- Tillbakadragande, Ren skam (gömma sig)
- Attack mot sig själv, Undvika hjälplöshet (ta hänsyn)
- Undvikande, Förhindar affekten (göra ogjort)
Hur kan jag som pedagog hantera dessa reaktioner? Vad har jag för strategier att hantera dessa olika uttryck? Detta är något som jag som pedagog kan utveckla i min dagliga undervisning. Det finns många bra teorier om hur man bemöter dessa reaktioner men samtidigt så måste jag också gå på min känsla och min relation till eleven och lära mig av tidigare situationer.
Jag ser fram emot min roll som mentor med glädje men också med lite oro. Det är ett stort ansvar som kräver mycket av mig både som person och pedagog.
Jag avslutar med ett citat av Anders Enquist:
"There is nothing like the best way to talk with people. There is only your best way!" (s.14)
Referenslitteratur:
Engqvist, A. 1984, 2003: Om konsten att samtala. Lund: Studentlitteratur AB
Normell, M. 2004,2012: Pedagogens inre rum. -om betydelsen av känslomässig mognad. Lund: Studentlitteratur AB
Hägg, K., & Kouppa, S. M. (1997, 2007). Professionell vägledning - med samtal som redskap. Lund: Studentlitteratur AB
Kommentarer