När jag under gymnasietiden började fundera på vad det skulle bli av mig så kom jag först bara fram till en sak: jag kan bli vad som helst, bara inte lärare!
Min mamma var mellanstadielärare och henne beundrade jag mycket. Hon var en fantastisk person och lärare.
Nej, anledningen till att jag tänkte så var nog att jag inte hade speciellt många positiva minnen från min egen skolgång. Det var en väldigt styrd skola där alla skulle göra samma saker. Jag fattade aldrig syftet med det jag skulle göra i skolan. Det var bara lösryckta moment som inte hade något sammanhang för mig. Jag trivdes aldrig i skolan.
Jag reste och jobbade som ungdomsledare några år. Tillslut insåg jag att det var bara lärare jag ville bli.
Det blev pedagogen i Mölndal i tre år. Långpraktiken gjorde jag på Almåsskolan i Lindome och de fixade så att jag fick tillsvidareanställning i kommunen. Jag fick två pojkar (89 och 92). Efter det arbetade jag på Krokslättsskolan några år. Sedan fick jag min tredje son -96.
Jag trivdes som lärare men kände inte att jag riktigt jobbade på det sätt som jag ville. Det var svårt att sätt fingret på vad det var. Jag gjorde mest som alla andra. Tänkte inte så mycket på hur jag kunde förändra undervisningen.
2000 sökte jag till den nya Glasbergsskolan. Det kändes som en fantastisk möjlighet att få vara med om att starta en helt ny skola. Jag fick vara med från början. Hela personalen fick fundera på hur skolan skulle fungera och arbeta. Vi hade ett pedagogiskt program där huvudtesen var: Hela barnet hela dagen. Vi ville se helheten kring eleven.
Det var hur kul som helst men också hur mycket jobb som helst. Allt skulle vridas och vändas på. Det var många och långa diskussioner. Jag fick verkligen fundera på vad jag tyckte och om skolan och lärande.
Samtidigt märkte jag efter ett tag att jag växte som lärare. Nu kunde jag äntligen undervisa på ett sätt som jag kunde stå för. Jag kände en glädje i arbetet med eleverna som jag inte känt förut.
Samtidigt blir jag aldrig färdig. Min undervisning är i ett ständigt utvecklingsskede. Mycket tack vare fantastiska kollegor, min familj, rektor och även från utvecklingsenheten.
Jag har vågat utmana mig själv att göra saker jag aldrig trodde att jag kunde. Mitt självförtroende har växt mycket p.g.a att andra har trott på mig. Nu vill jag tro på eleverna och att de kan lära.
Jag förstår att det finns hur mycket som helst att lära. Ibland känns det nästan övermäktigt, men jag får ta en bit i taget. Jag vill fortsätta att lära mig.
Den dag jag tar fram samma pärm med samma kopieringsunderlag till eleverna varje år, den dag jag inte vill utveckla min undervisning längre, den dag jag tycker att kollegor är jobbiga som vill pröva något nytt.... då ska jag sluta som lärare.
Kommentarer