Samtalsmodeller

Samtalstrappan, som presenteras i Hägg och Kouppas bok “Professionell vägledning” är intressant. Det är egentligen självklarheter men det blir så tydligt när man visar det så här. T.ex. funderingarna kring varför samtal iblan låser sig helt eller missuppfattas totalt. Man kanske står på helt olika trappsteg. Personerna har helt olika ingång i samtalet och uppfattar relationen på olika sätt. Detta kan också skapa problem vid professionella samtal. Vilket trappsteg står jag på som mentor? Vilket trappsteg står adepten på? Kan vi kommunicera detta för att undvika missförstånd eller förstör det samtalet? Som mentor kan detta vara ett bra underlag för reflektioner tillsammans med andra mentorer.



Ett spännande citat för mig som pedagog och som undervisar en stor grupp elever:
“Om undervisning definieras som situationer som arrangeras av professionella personer för att undelätta inlärning innebär undervisningen att den professionella personen bör känna till gruppens och individens behov och intressen. Det förutsätter att läraren kan individens behov och interssen. Det förutsätt er att läraren kan initiera och stimulera kommunikation med gruppen och bland gruppmedlemmarna, att hon kan se och bekräfta såväl gruppen som individerna, sätta gränser och samtidigt ge utrymme för initiativ från enskilda och från gruppen. Det goda inlärningsklimatet tillåter misstag och uppmuntrar deltagarna att utforska och utveckla sina förmågor. Det ställs många och ibland orimliga krav på den som ska organisera goda inlärningssituationer för stora grupper, i synnerhet om det finns många olika behov och nivåer i gruppen. Läraren ska klara av att ha kontakt med många samtidigt och ibland med enskilda elever. Kontakten mellan läraren och gruppen och mellan läraren och individer i gruppen kan vara vänlig, kamratlig, varm och mångårig, men det blir med nödvändighet relationer mellan många och endast i undantagsfall finns utrymme för enskilda personliga samtal.” (s.30, Professionell vägledning - med samtal som redskap; Kerstin Hägg och Svea Maria Kuoppa, 1997)


Skillnaden mellan att vara en medmänniska som samtalar med en vän, och en professionell mentor är att mentorn vet vad hon ger sig in i. Hon har förberett samtalet. Hon vet vad hon gör när samtalet pågår och hon har förmåga att i efterhand reflektera över samtalet.


Fas 1- Klargör situationen ur adeptens perspektiv. Lyssna och uppmuntra. Avsluta med att tydligt sammanfatta situationen och be adepten godkänna sammanfattningen.


Fas 2- Försök att vidga adeptens perspektiv. Avsluta med att tillsammans sätt upp rimliga mål.


Fas 3- Utarbeta en konkret och tydlig handlingsplan som går att följa upp och utvärdera.


Här blir mentorns uppgift att försöka sätta ord på situationen och stötta adepten att själv hitta möjligheter.



Några tankar från boken Samtalsfärdigheter - stöd, vägleding och ledarskap av Erik Rautalinko; 2013
Lyssna. Tänk att någonting som alla tar för givet som det enklaste som finns - kan vara så svårt och kräva så mycket övning och tid. Jag tror nog att jag är bra på att lyssna  men ju mer jag läser litteratur kring mentorskap och samtalsmodeller inser jag att jag har mycket att lära.
Aktivt lyssnande. Jag ska inte sitta och fundera på vad jag ska säga sen när min adept har tystnat. Jag ska lyssna på vad hen har att säga. Tänk att det är inte ens viktigt vad jag har att säga för den andre är ännu inte mottaglig för “goda råd” eller liknande. Jag måste lyssna och vänta in…. Jag är inte viktig här. (Förstå mig rätt)
När den första lyssnarfasen fått ta tid kan jag ev. försiktigt spegla vad jag uppfattat så att vi båda har samma utgångspunkt för att fortsätta.
Nästa steg är öppna frågor som leder samtalet framåt. Inte “varför-frågor” för de låser samtalet.
Sammanfatta samtalet och se till så att ni har samma uppfattning om vad som sagts.


Naturligtvis är inte alla samtal så enkla. Ofta uppstår kritik eller man måste ge ett svårt besked av något slag. Även här är det viktigt att lyssna in och försöka se positivt.
En mentor behöver tålamod. Ett samtal tar tid.
En mentor är inte en fixare som löser alla problem för adepten, men mentorn ska hjälpa adepten att hitta egna redskap och se nya möjligheter att komma vidare.


De fyra samtalsfärdigheterna?
  • Att lyssna
  • Socrativ dialog
  • Att lösa problem
  • Att ge råd och att motivera till förändring

Kommentarer

Anonym sa…
Håller med dig om att delarna i samtalstrappan egentligen är självklarheter. Även om den visar på självklarheter så belyser den samtidigt likheter mellan det privata och det professionella samtalet på ett sätt som ökar förståelsen. Frågan om vilket eller vilka trappsteg man står på som mentor och adept så tolkar jag mentorssamtalet, dvs det planerade, ligger på trappsteget ”vägledning”. Alla andra samtal, i alla fall de lösryckta, hamnar kanske på privata samtal om det inte handlar om att man informerar eller undervisar adepten vill säga.

Jag tycker du beskriver de olika faserna på ett mycket bra sätt och du har även visat att du behärskar dem. Det svåraste är kanske att just lyssna och jag tror att rådet vi fick – att föra stödanteckningar – kan vara ett bra redskap för att ringa in och sammanfatta en situation. Du skriver att ”En mentor är inte en fixare som löser alla problem för adepten”, och det håller jag med om. Jag tror att lärandet och självständigheten blir bättre om adepten får vägledning i att lösa det själv.

Jag funderar över min egen praktik och inskolning som lärare. Om jag minns rätt fick man många råd och svar på frågor…